Varför använda motorn när man kan knuffa på själv? Driva löpbandet för egen maskin? Närmast svimma och spy på kuppen?
Gårdagens TMI-pass på F&S bjöd på en för mig helt ny intervallövning: ”putta bandet”. Grymt effektivt kan jag lova!
(Filmen är inte från vårt pass, men rörlig bild beskriver så mycket bättre än ord.)
testar utdrag Läs mer
När väckarklockan ringer 5:30 för inplanerat morgonpass och regnet studsar i kaskader mot stenläggningen utanför hotellrummet. Den känslan. När man rundar husknuten och nordan slungar regnvåta löv i ens ansiket. När ljuset från gatlyktorna svajar i kastvindarna. När vattnet forsar över blanksvart asfalt och skorna är plaskvåta efter ett tjugotal steg. Då är man så sjukt nöjd med att man inte viker ner sig. Att man orubblig snurrar runt i Lidingös villakvarter. Ett tag. Tills man efter en knapp halvtimme hackar tänder, svär, skiter i sina intentioner och styr tillbaka för en kokhet dusch. Ibland är det f-n ok att kasta in handduken.
Från detta. Varsamma steg över spruckna klipphällar. Blicken fäst mot horisonten där solen sakta sänker sig i krusat Västerhav. En årsgammal truts skri över Gullmarn. Saltmättade vindilar som leker mot kinden. Tångdoft. Frihet. Till detta. Tassande steg på mossmjuk stig. … Läs mer
Hög. På hav. På septembervärme. På saltfylld luft med en sista fläkt av vresros. Och. På det mest magiska. På löpning över solkysst granit.
Har man tränat när passet inte registrerats i träningsdagboken? Har man sprungit när gps-klockan inte suttit på handleden?
Jag har fattat ett (för mig) drastiskt beslut: jag har slutat att mäta och bokföra min träning. Min träningsdagbok gapar tom sedan två veckor tillbaka. Garmin får stanna i byrålådan. Oftast känns det smått fantastiskt. Ibland får jag världens ågren.
För tänk om jag ångrar mig. I drygt nio år har jag reggat min träning på Funbeat. Lägger jag av nu och sen bestämmer att jag vill börja föra dagbok igen kommer det att saknas data.Tänker jag. Sen tvingar jag mig att tänka igen. Tänka om. Om det saknas pass ett par veckor, månader eller år kvittar. Totalt. Jag tittar ju ändå aldrig i backspegeln.
Min träningslogg på Funbeat har varit ett jättebra verktyg. I början av mitt löpande liv hjälpte den mig med motivationen, sen hjälpte den mig att se vägen mot träningsmålen. Träningskompisarnas pass sporrade och inspirerade mig. Men nu. Nu har veckosammanställningarna blivit ett stressmoment. Jag jämför mig med andra. Jämför mig med min egen tidigare träning. Om jag tränat ”för lite”gnager det dåliga samvetet. Vad fasen detta ”för lite” nu är när jag inte längre tränar för något specifikt mål. Jag tänker inte satsa på någon snabb miltid, jag tänker inte springa någon tävling. Jag tränar för att må bra. För att det är roligt. ROLIGT!
Att träningen blivit ett skavande måste mår jag definitivt inte bra av. Jag behöver dessutom inte det här måstet eftersom jag kommer att träna ändå. Det är livsviktigt. Tapeterna kommer att hänga i slamsor annars eftersom jag kommer att klättra på väggarna. Men jag behöver inte se några siffror på hur många (eller få) minuter jag tränat, om jag tränat tre eller sju dagar i veckan, hur många kilometer jag sprungit eller hur fort det har gått.
Tror jag i alla fall. Så nu har jag plockat bort det digitala uttrycket för träningsmåstet. I och med det behövs ingen mätning heller så nu springer jag omkring i skogen utan klockan på armen. Springer tills jag tycker det känns lagom långt i det tempo som kroppen bestämmer. Måstelöst. Kravlöst. Fatta hur jävla härligt det är!
Jag brukar träna på lunchen. Nej, fel. Jag brukade träna på lunchen. Med 300 meter till F&S var det lätt att slinka in och ge järnet med peppande ledare. Nya jobbet erbjuder inga träningsanläggningar på överkomligt avstånd. Inga energiska ledare som kan sparka latmasken i baken.
Latmask och latmask förexten, det är nog snarare så att vanans makt är bruten. Ny arbetsplats kräver nya rutiner, och jag har inte lyckats hitta motivation nog att ta mig tid. Tre dagar denna vecka följde träningsväskan med till kontoret, men först idag hoppade jag i löparskorna.
Springa kan man ju göra överallt! Och när överallt bjuder på kunglig sightseeing och klarblå himmel finns det ju inget skäl att banga.
*sjunger* Jag vill ha mer tejp. Ge mig mer tejp. Jag vill ha mer tejp.
(Melodin: en känd julsång av Adolphson&Falk.)
Jag har inte sprungit på en vecka. Allt är ledbandens fel. Ledbanden i min vänstra fot som inte har någon karusha kvar. Lika mycket stuns i dem som i resåren i en utnött, gammal baddräkt. Obefintlig alltså.
Jag lyckades kliva snett på ett cirkelpass i brandstationen förra veckan och stuka foth-vetet. Igen. Sist det begav sig var i maj. Sedan dess har jag gjort av med ett oändligt antal rullar idrottstejp. Så blev jag övermodig och skippade den självhäftande fotledsförstärkningen. Omedelbart straff på den oklokheten.
Nu har jag länsat tejphyllan i den lokala sportbutiken. Igen. Och förvarnat om att de bör bunkra upp medical blue. De fem rullar de kunde erbjuda räcker inte långt. Jag antydde också att de borde erbjuda mig mängdrabatt, men den bollen gick inte hem. Snålt. Det lär ju ändå vara jag som säkrar produktionen i tejpfabriken.
Av ständiga stukningarna kan man dock lära sig saker:
blogg@bureborn 